men mest av allt hatar jag mig själv, just för att jag känner så

Vadå lämna mig? Vadå åka 2h bort med bil? Vadå? Varför? Jag då? 
Panik, panik, ... Stanna hos mig, lek med mig, krama mig, kyss mig, säg att du älskar mig. Jag vill känna närhet, härlig närhet, ingen jävla kall tomhet. Vad ska hända nu? Vågar jag vara ensam? Det är just det, att våga...
När du lämnar mig där, gråtande i panik på golvet, är det dig jag tycker mest synd om. Det går över, det går alltid över. Förr eller senare så går det över. Det är bara så jobbigt att du ska behöva se. Att jag inte kan kontrollera.... Att känna uppmärksamhetsbehovet bubbla upp innom mig, tyck synd om mig, tyck synd om mig... Ha, det är inte ett dugg synd om mig! Förlåt för att det drabbar dig, förlåt för vad jag gör mot dig, det är inte jag...

Bry er inte om det där, hehe... bara lite skriva av mig tjaffs =P Nu är det snart dags för duschen, mitt hår ser dammigt ut av all hårspray och kläd-duschen igår hjälpte tydligen inte så bra, hehe. Skaka av sig jag vill slå någon känslan och börja städa lite. Rummet ser ut som totalt jävla kaos, och så kan vi ju inte ha det på lilla nygatan.

Jag älskar dig mest av allt i hela världen ♥ Du är mitt allt